Måste man vara perfekt?

I morse sade min 13 åring, ”tänk att vi har varit tillsammans dag efter dag ja i…snart 14 år, förutom de 10 dagar du var i Israel när du hälsade på din syster”. Vi pratade om hur vi säger exakt samma ord ibland när vi ska kommentera något. Så tillägger han att det blir ännu mera så med stora systern för de pratar ännu mera med varandra.

Det är en stor förändring mot vad jag upplevde i min barndom. Då var mamma borta hela tiden, inte för att hon jobbade men för att… hon alltid hade något att göra ”där ute”. Stackars mamma, hon hade något som tryckte inne i henne och hon var bara tvungen att komma bort. Jag har naturligtvis ärvt en del av denna oro, men har jobbat med mig själv och valt att förbli närvarande fast jag inte alltid kände mig så väl till mods. Till slut kan man inte gömma sig någonstans, man är naken med allting inför sin familj.

Minns hur ett av mina barn som hade blivit lite äldre började kommentera hurdan jag var. Inget kritiskt, bara en spegling. Vilken chock. Jag kände mig avslöjad. Trodde att jag hade varit diskret med mina inre våndor, men nej, barn ser. I min barndom var jag tvungen att vara perfekt. Nu fick jag tillfälle att uppleva att jag kan vara älskad fast jag inte, till synes, är perfekt.

Hitta din inre andlighet

Jag litar på den högre och större makten inom mig. Du kan uppleva en sådan utsaga med hela ditt hjärta, men det är först när du tar konkreta steg i ditt liv som du får uppleva att de är sanna.

Under flera år läst jag många böcker om Maria Magdalena. Ju mer jag läste desto mera väcktes en känsla av att jag var nära förbunden med henne. Först avfärdade jag känslan, tänkte att det var önsketänkande, men jag insåg senare att jag inte ville förminska mig själv på detta sätt. Så jag gick tillbaka till känslan av tillhörighet med Maria Magdalena och lät känslan växa, sprida sig inom mig och omge mig. Jag kände värme, ro och en stor glädje över att ha hittat hem. Äntligen! I flera dagar fortsatte jag att hålla detta fokus i mig själv. I samband med detta gick jag till ett möte med bara kvinnor. Vanligtvis känner jag nervositet i sådana situationer, men tack vare mitt fokus njöt jag av mötet och bidrog på sätt som kändes bra.

Det är först när du följer ditt hjärta och lever efter det som känns rätt för dig som du kommer att uppleva den kärlek och styrka som finns inom dig. Vi vill gärna ha vetenskapliga bevis som försäkrar oss att det verkligen finns en Gud/Gudinna innan vi kastar oss ut och litar på detta okända. I detta fall blir din inre upplevelse beviset.

I mitt barndoms hem var Gud och det gudomliga naturligt utan att vara religiöst. Redan som barn gick jag regelbundet i kyrkan. Jag hade fått jobb att spela blockflöjt och fiol under söndagsgudstjänsterna runtom i Lausanne. Jag tyckte inte att Guds kärlek och glädje kom fram i dessa gudstjänster. Det fanns något som klingade falskt och osant. Jag minns tydligt hur jag satt för mig själv och tänkte att dessa präster inte hade en aning om Gud kärlek. Det gjorde mig obehaglig till mods att sitta där och bevittna något jag upplevde falskt.

På senare år har jag förstått att det är tron på en syndig människa som stör mig mest inom den kristna religionen. Idén om synd och skuld blir för mig något som bekräftar separationen mellan oss människor. När vi ser bortom det som verkar vara ”på riktigt”, försvinner separationen och vi upplever enhet.

Sanningen är enkel, men att finna upplevelsen kräver ansträngning från vår sida. Vi måste vara villiga att låta en ny upplevelse bli sann för oss. Det tog mig många år att komma till den inre andliga mognad där jag kunde ge mig denna upplevelsen av att se bortom. Gud/Gudinna finns ju här alltid. Det är jag som behöver lära mig att se förbi denna värld av illusion och upptäcka mitt gudomliga hem. Alla vägar duger och var och en hittar sin väg genom att följa sitt hjärta.

Jag är djupt älskat, bortom allt vad jag kan föreställa mig. Ibland tar jag mig tid att leva mig in i denna tankebild och låter den bli sann för mig. Är detta bön, meditation eller visualisering? För mig är det en upplevelse som bär mig och gör att jag kan slappna av i min mänsklighet.

Käraste du, jag önskar dig en fridfull upplevelse av Gud/Gudinnas omedelbara närhet.

Att se sina barn lära och växa

 

• • •

Visst skulle du bli ledsen som förälder om du missade ditt barns första steg eller första ord?

Av samma skäl är jag glad att jag kunnat delta i alla mina barns nya steg i livet. Att se mina barn lysa upp, bli extra exalterade, intresserade och nyfikna vid varje ny färdighet eller nytt ämne i livet, det har varit en ynnest och en glädje och även fått mig att växa själv.

Jag har alltid varit mån om att barnet jag hade framför mig. Vad driver den här lilla människan, vad intresserar honom eller henne? Och då menar jag allt. Från första barnet som visade stort intresse för bokstäver och där vi föräldrar gick runt till olika affärer för att hitta vackra bokstäver i trä för att möta detta intresse. Till andra barnet som uppvisade ett starkt konstnärligt uttryck som vi gjorde vårt bästa att stödja. Sedan ännu ett barn med helt andra intressen i teknikens, kemins, matematikens och bilarnas värld – vi köpte en vacker Lamborghini-modell i favoritfärgen gul.

Det lilla barnet upptäcker de små sakerna i livet till exempel en sten eller liten insekt. Allteftersom barnen växer så vidgas deras värld. Genom mina barn så har jag lärt mig om bilar, matematik, kemi, datorteknik, gevär, datorspel, mode, smink, historia, musikstilar, litteratur och mycket mera. Det finns så mycket att upptäcka som jag inte lärde mig i skolan.

Vackrast är att se hur mina barn vuxit till starka individer med tydliga individuella personligheter. De vet vad de gillar och inte gillar och de skäms inte för att säga det. De saknar de skamkänslor som jag har levt med. Tänk att det är möjligt att ge sina barn en större inre frihet än man själv fått med sig från barndomen. Tänk att få uppleva sina barn bejaka sina inre intressen och behov. Tänk att jag får se dem blomstra och utvecklas till de underbara individer min man och jag intuitivt såg att de var vid födelsen.

Precis när jag tror att jag har förstått ett av mina barn så börjar de visa nya sidor av sig själva och intressera sig för nya aspekter i livet. Lägg märke att jag skriver aspekter och inte skolämnen. Mina barn tänker inte i banor som ämnen. De har nämligen aldrig gått i skolan och är befriade från att tänka i små lådor där till exempel samhällskunskap bara kan studeras på ett sätt, eller konsten att läsa och skriva bara kan utvecklas genom trista övningar. När intresse finns så fastnar kunskapen obemärkt, det är en observation jag gjort med mina barn.

 

Debriefing av mina 23 år i Sverige

Debriefing av mina 23 år i Sverige

Kunde inte somna i natt. Det bara inte gick. Jag får en förhöjd ångestnivå när min man Jonas är bortrest flera nätter. Mina tankar snurrar om att jag borde kunna tygla mina känslor, om jag var mer disciplinerad med meditation så skulle jag kunna hålla mina tankar och känslor i schack.

Jag minns hur svårt jag hade att somna första sommaren jag bodde i Paris som 19-åring. Satt uppe med en kopp te och tittade ut genom det öppna fönstret över taken i Paris. Höll humöret uppe genom att tänka tankar om hur fint det är att kunna vara i Paris. Jag var ny i stan och kände inga andra – allt var helt främmande. Så småningom blev staden min vän. Jag kunde hitta till nya adresser med lätthet och jag började lära känna andra människor.

Här på Åland är det inte så lätt att lära känna människor. Som nykomling får man göra allt socialt jobb. I Norden blir man sällan hembjuden till människor man inte känner.

Även här på Åland får man ta initiativen till att bjuda på sig själv. Jag var utmattad efter mina 23 år i Sverige då jag jobbade hårt på lära människor i min omgivning. Nu har jag ingen ork kvar. I Sverige när mitt första barn var litet gick jag till öppna förskolan. Jag blev knappt välkomnad av personalen. Andra mammor tittade sällan upp när jag kom in i rummet med min son. Jag var också blyg för den nya situationen som kändes spänd. Jag gick runt och hälsade på alla mammor, presenterade mig och frågade efter deras namn. Så gör man inte i Sverige, men det visste jag inte då. Förresten, hur skulle jag ha gjort i stället?

Göra som de andra invandrarkvinnor som satt tysta för sig själva med sitt barn och slutade komma till öppna förskolan efter ett tag ? Tack vare mitt driv för att lära känna människor gick jag fram till en beslöjad kvinna på lekplatsen – vi hade pojkar i samma ålder och jag fick förmånen att lära känna underbara Shirin från Afghanistan. Tack vare henne har jag en kärleksfull bild av islam. Jag fick inte många svenska vänner, mest min mans bekanta. Visst är det svårt att börja om som 24-åring i ett nytt land, men inte så svårt. Jag hade bott i Schweiz, Paris och sedan i England, aldrig hade jag upplevt så svårt att hitta vänner som i Sverige. När jag gick till lekplatser med min förste son såg jag ofta samma mammor. Vi hejade. Jag började en konversation, men de initierade aldrig ett samtal när vi träffades nästa dag. När de satt flera mammor i en grupp så blev jag aldrig inbjuden. Det var väldigt tydligt på deras kroppsspråk att jag inte var välkommen i deras grupp.

Det är obehagligt att bli behandlad på detta vis!

En mamma som var ute med sitt fjärde barn var däremot nyfiken och bjöd mig hem till sig. Hon började sedan jobba som kurator vid kyrkan i byn så vi sågs ofta när jag gick dit. Det betydde mycket för mig att vara bekant med henne och känna att jag tillhörde ett nätverk av människor som kände mig och hälsade. En annan mamma bjöd mig också hem och vi blev vänner senare. Sedan fanns det andra mammor som också tyckte att det var trevligt att konversera lite med mig när vi sågs i byn eller på öppna förskolan, men med de flesta var det jag som tog första steget. Dessa mammor var ofta medlemmar i församlingen Livets Ord kyrkan fick jag reda på senare. Jag tyckte mycket om dem. Vi hade samma värderingar när det gällde att prioritera våra barn. Fast jag var den enda som var hemma på heltid. De utgjorde mitt nätverk. Även om vi inte var vänner så kändes det trevligt att bli igenkänd och hälsa på människor jag hade en varm kontakt med.

Det kändes ändå ensamt att kontakterna alltid vilade på mina initiativ. Det var som om jag inte riktigt fanns i deras liv och kunde försvinna om jag inte drog uppmärksamhet till mig. De hade sina liv – sin familj och sin vänkrets – som jag inte tillhörde. Mer än en gång tänkte jag tanken att jag borde gå med i Livets Ord, jag var ändå kristen, men jag hade växt ur sådant som har med religion att göra.

Bli medveten om dina känslor

Bli medveten om dina känslor

Min israeliske pappa var väldigt varm och kärleksfull. Han gav mig upplevelsen av att vara älskad rakt in i hjärtat. Det är otroligt hur en sådan kärlek kompenserar för alla möjliga andra inre svagheter. I Sverige verkar vi ha fått detta om bakfoten. Vi tror att vi måste vara perfekta för att förtjäna kärlek. Vi har fått lära oss att vi inte duger som vi är. Kanske inte någon direkt har uttalat det, men om man inte tillåter barn att ha sina känslor, och känna den närhet de behöver, så blir resultatet detsamma. Barnet ska gå till dagis oavsett hur barnhet känner inför det. Barnet ska sluta gråta när den känner dig ledsen – det stör de andra. Du har lärt dig att du inte ska visa allt för mycket kärlek – det stör de andra. Du ska inte vara klängig och inte mammig och absolut ingen hönsmamma. Det stör! Men om barn inte får känna sina känslor så börjar barnet tro att det är något fel på henne eller honom.

Nu är det dags för oss att ta tillbaka makten över våra känslor. Dina känslor är dina! Upptäck vilka de är och bejaka dem. Det är okej att ha fel ibland. Att känslor finns är vetenskap, men det är bara du som kan veta vilka de är. Känslor ändras och även du förändras. Allt är inte gjutet i betong.

Min pappa sa aldrig att han älskade mig, men jag kände det på det sättet han tittade på mig och lyssnade på vad jag hade att berätta. Jag kände alltid att det jag hade att säga var intressant för honom. En dag såg jag en affisch för filmen ”The Kid” med Charlie Chaplin. Jag sade till honom att jag hade levt på den tiden filmen utspelade sig. Det bara kom ur mig. Pappa svarade ”jaha” med en mjuk öppen röst och frågade inget mera. Vi pratade aldrig mer om det, men än idag kan jag känna den respekt han visade mig den dagen. Att vara okej med sina känslor och inre upplevelser gör att man får ett större register att ta till när man ska förstå sitt barn eller sig själv.

Bejaka dina minnen från din barndom. Vilka var dina verkliga behov? På vilket sätt hade din mamma behövt vara mot dig ? Det är okej att kritisera och ifrågasätta – hon gjorde så gott hon kunde utifrån omständigheterna och visste kanske inte bättre, men om du inte sätter ord för det som inte fungerade så kommer du med största sannolikhet att upprepa misstagen eller försvåra relationen med dig själv. Detta handlar om dig kära kvinna och om ditt värdefulla barn; om du är mamma. Det värdefullaste du kan ge ditt barn är din tid och en fördjupad egen upplevelse av att det är okej att känna alla dina känslor.

Lycka till kära du.

Kram Tamara

Äga mina känslor

Äga mina känslor

Jag har en fördel. Jag är inte född och uppvuxen i Sverige, men genom min danska mor har jag fått liknande barndomsupplevelser som svenska barn. Mina känslor räknades inte – de fanns inte. Jag skulle bete mig som min mamma ville oavsett hur jag kände mig. Hon hade inte förmågan att lyssna in och bejaka det jag kände. Jag upplever att många barn blir bemötta på liknande sätt. Bara det faktum att 93% av alla barn 18 månader och äldre är på dagis bekräftar detta. På dagis är det omöjligt för personalen att hinna vara lyhörd för varje individuellt barn.

Konsekvensen av min uppväxt var att jag aldrig lärde mig att lyssna på mig själv och mina behov. Som vuxen ledde det till ett mönster där jag bara körde på eller tryckte på bromspedalen för fullt. Jag var omedveten om att jag hade känslor som styrde mina val och styrde vad jag tänkte om mig själv.

Under den terapeutiska träningen med djupandning – rebirthing – som jag gjorde med Binnie A. Dansby började jag bli varse mina känslor och kroppsförnimmelser. Detta var dock bara en början. Jag har sedan kontinuerligt återkommit till tanken att det är tryggt att känna alla mina känslor och kroppsförnimmelser. Om man som barn har en mor som försäkrar barnet att det är okej att känna sina känslor växer barnet upp med ett inre positivt förhållande till de egna känslorna. Som vuxen har man då en inbyggd kunskap om hur man tar hand om sig själv.

Någon som inte fått uppleva denna försäkran under uppväxten kan känna sig utlämnad till känslosvängningar inombords också som vuxen. Vissa hanterar detta genom att bli kontrollerande – något man ser mycket av i Sverige. Det kan också leda till principfasthet – man ska följa principer oavsett hur det känns inombords. Eftersom man inte kan styra över känslorna så vill man få kontroll över dem på något sätt och då väljer man instinktivt att leva efter tydliga principer eller följa med i modets nycker. Modet dikterar till exempel att jag ska äta på ett visst sätt, motionera, fixa mitt hem, plastbanta, odla egna grönsaker, umgås på ett visst sätt och sist men inte minst, klä mig på ett visst sätt. Det är så mycket lättare att göra som alla andra eftersom man då känner man sig delaktig i det sociala sammanhanget. Det är inte fel att plastbanta eller dricka smoothies, men är det val som överskuggar djupare behov. För det tar tid och energi att göra alla dessa val och frågan är om det verkligen fyller våra djupaste behov och vår inre längtan.

I senaste TV-programmet Idol sade programledaren till flickan som just precis hade blivit utröstad och storgrät ”ta det lugnt!”. Hur tänker han? Hon har stora känslor som genomströmmar henne, men han tycker att hon ska ta det lugnt. Jag vet att många svenskar, och även många västerlänningar, tänker på det viset gentemot sina känslor. Det är inte hälsosamt att förtrycka sina känslor. Till slut tappar man kontakten med vem man är innerst inne. Känslor ska inte skambeläggas, de ska kännas. Nästa gång du är medveten om dina känslor säg ”det är tryggt att känna alla mina känslor”. När ditt barn gråter säg, ”det är helt okej att du känner som du gör ”.

Bli bekväm med dina känslor

Bli bekväm med dina känslor

Jag och min man Jonas har gjort en terapeutisk träning med djupandning – rebirthing – i Danmark med den amerikanska andningsterapeuten Binnie A. Dansby. Under fyra års tid åkte vi en gång i månaden till Danmark plus en hel vecka i början och slutet av året. Mellan träffarna hade vi uppgifter att göra.

Där lärde jag mig, bland mycket annat, att det faktiskt är tryggt att känna alla mina känslor. Detta kändes som en nyckel till mitt fortsatta välmående och därför gav jag mig själv i uppgift att fokusera på mina känslor i vardagen. Detta var många år innan mindfulness hade etablerat sig som ännu en modefluga.

Jag frågade därför mig själv: Hur känns det i kroppen och vilka känslor har jag under alla dagens aktiviteter? Jag tänkte på det när jag satt på bussen, när jag undervisade, när jag pratade med en förälder, när jag skulle prata framför en grupp osv. Jag blev varse att jag undvek vissa livssituationer som kändes obehagliga, men också att jag kunde vara kvar i dem utan att gå under.

Detta var till stor hjälp när jag skulle föda mitt första barn hemma. Det är ju lätt för en västerlänning att tro att när det känns mycket, eller gör ont, så är detta ett tecken på att något är galet. Inte bara under födelsen utan i hela moderskapet är det viktigt att vara i kontakt med sina känslor. De är vägledare till intuitionen och moderskapsinstinkterna. Att acceptera mina känslor gjorde det också lättare att amma – jag var okej med alla känslor som flödade genom kroppen.

Om kvinnor i Sverige ska frigöra sig från förtrycket mot moderskap är första steget att bli medveten om vad vi känner och äga våra egna emotionella upplevelser och göra dem till våra egna som ingen annan har rätt att ha en åsikt om.

Moderskap i Sverige – är det möjligt?

Moderskap i Sverige – är det möjligt?

En moder är allt för ett litet barn, men i Sverige tillåts inte kvinnor vara mammor på riktigt. Vi får vara mammor under barnets första levnadsår, sedan ska vi överlämna barnet till de svenska statsmakterna. Om vi vill vara hemma med vårt barn längre än 16 månader är det inte bara sjuksköterskan på BVC som höjer på ögonbrynen, det är också ens närmaste omgivning som har åsikter om att ”barnet behöver dagis, det behöver andra barn. Mamman behöver komma hemifrån och jobba”.

Under mina 23 år i Sverige hörde jag aldrig någon säga att det var bra att jag var hemma längre än 16 månader med mitt barn. Aldrig någon som sade ”vad skönt att ditt barn kan vara hemma längre”. Alltid kände jag att omgivningen tyckte att jag gjorde något fel som mamma. Jag hade tur i oturen. Eftersom jag inte är född i Sverige så förstod jag inte de outsagda koderna: ”Du ska amma, men inte för länge, du ska föda naturligt, men inte hemma. Du ska älska ditt barn, men dela ansvaret med staten. Om psykologer, lärare, rektorer, socialarbetare eller förskolepersonal tycker något ska du alltid hålla med dem och göra som de säger. Du ska inse att de vet bäst för de är utbildade och det är inte du”.

Under sådana omständigheter är det väldigt svårt för en mamma att slappna av tillräckligt för att kunna känna in sitt barn och lyssna till sina egna modersinstinkter. Det gör att mödrar känner sig ängsliga och osäkra. De vågar inte lita på sig själva. Mest härmar de vad alla andra gör. Det som är inne just då gäller. Svenskar är i allmänhet drivna av att följa det som är inne för stunden och störs av människor som agerar annorlunda. Det sorgliga är att man inte ens försöker ta reda på varför vissa människor gör på andra sätt. Man är inte nyfiken. Följden blir en avsaknad av medkänsla för sina medmänniskor och detta mönster tränger ända in i den intima relationen mellan mor och barn.

Som sagt jag var skyddad från allt detta eftersom jag inte är svensk och inte uppfostrades att tro på statsmakterna eller vara rädd för den. Jag födde hemma, det var det naturligaste för mig eftersom bägge mina yngre syskon föddes hemma. Alltså, att föda känns mycket och ibland är det smärtsamt, men det är bara att låta naturen ha sin gång och då blir det bra. Mer om födelse och förlossning en annan gång.